Enoch Ferngren och William Kopitke validerade först slagprocessen. Principen för denna process beror på att glasprodukter blåses. 1938 byggde Ferngren och Kopitke en flaskblåsningsmaskin och sålde den till Hartford Empire. Det här är början på den kommersiella blåsgjutningsprocessen. På 1840-talet var sorten och kvantiteten av plastprodukter mycket begränsade, så blåsgjutningsprocessen utvecklades mycket sent. Med ökningen av produktsortiment och produktivitet blir plastprodukterna som produceras av slaggjutningsprocessen allt snabbare. I mjuka dryckesindustrin i USA har antalet plastbehållare ökat från 01 1977 till 10 miljarder år 1999.
Blåsgjutningsprocessen under andra världskriget startades produktionen av lågdensitetspolyetenflaskor. I slutet av 50-talet, med födelse av högdensitetspolyeten och utvecklingen av blåsgjutningsmaskin, har blåsformningstekniken använts i stor utsträckning. Volymen av ihålig behållare kan nå tusentals liter, och viss produktion har styrts av datorn. Lämplig för blåsgjuten plast har polyeten, polyvinylklorid, polypropen, polyester etc., de tomma behållarna används i stor utsträckning som industriella förpackningsbehållare.
Enligt tillverkningsmetoden för Parison kan sprängformning delas in i extruderingsblåsning och formsprutning, den nya utvecklingen har flerskiktsformblåsning och sträckblåsning.
Extruderingsprocessen är plasten efter originalet genom skruvsträngsprutningen för att pressa blåsformshuvudet och därefter med följande form och komprimerad gas för att uppnå produktbildning.
Extruderingsformning Processen består av 5 steg: 1 kommer att vara plast efter råmaterialet av plastembryo; 2. Genom att formen stängs för att fånga upp en del av embryot och avlägsna embryot; 3. Fyllning av formhålan med gas för att bilda embryot och kylning; 4, öppna formen, ta ut behållarens formning; 5. Trim flikkanten för att få den färdiga produkten.
